De flänga och de gno och gny
tills de stupar i sitt lyckospring.
Det är vanskligt med ett x och y;
vilket glimtar ur så många ting.

För en makt som kunde allting ge
gavs väl aldrig någon ro och rast.
Se, här fattas det en chiffonier
och där ropas det på sopnedkast.

Ja, människor de gno och gny,
fastän sällan tar de lyckan fatt,
ity lyckan är en tjuv i by
och hon stryker som en juninatt.

Hon kommer när vi alls ej vet,
ty det passar henne oftast så,
och hon skalkar med sin hemlighet.
- Men poeterna har sagt att två

två människor kan lyckan nå
där aldrig någon helt allen:
Vill Kärleken till stugan gå
då blommar både köld och sten.