Город Между Мирами

Nu hade hon väntat ivrigt,
det kunde jag strax förstå.
Hårt tog hon min hand och
sade: se, nu blommar den ändå.

Det var hennes gamla kaktus -
Jag trodde det knappt var sant:
mitt i den mörkaste tiden
blommade den så grant.

Nu blommade den - för döden.
Det visste vi intet om.
Mor var lite krasslig i
halsen - som alltid när
vintern kom.

Nu låg hon till sängs men
sade: jag känner mig nästan bra.
Så eget att kaktusen blommar -
vad var det jag sa!

Ja, svarade jag - så eget! -
Så fick du ju rätt till slut.
Det visste jag ej att en kak-
tus kan ta sej så vacker ut.

Vi hade ju haft den länge,
jag trodde den hörde till dem
som aldrig blomma i världen -
Nu stod den där i vårt hem.

Och systrarna mina kom städes,
de ställde sig ock att glo
och sade: att kaktusen blom-
mar det kunde vi aldrig tro!

Nu lyste den så för döden -
stilla och klart och kort.
En ökenblomma gav sol i vårt
hus när vår gamla mor gick bort.

Dagen är släckt,
mörktet har väckt
stjärnor och kattor och slinkor
fyllda av skarn,
slödder och flarn
sova polishus och finkor -
Barnet det skådar i drömmarnas brus
hur en ängel med lyktor går runt våra hus.

Och ensam i kvällen den sena
jag slåss med en smäktande vals.
Och jag är ganska mager om bena,
tillika om armar och hals -
jag har sålt mina visor till nöjets estrader
och Gud må förlåta mej somliga rader
ty jag är ganska mager om bena,
tillika om armar och hals.

Grämelsens son
i grammofon
sprattlar för Hans och för Greta
Pajas - ack ja -
schajas - ack ja,
gott kan det vara att veta!
Skänk mej nu bara ett rimord på sol
när jag redan har använt fiol och viol ?

- Ack, ensam i kvällen den sena
jag slåss med en smäktande vals,
och jag är ganska mager om bena,
tillika om armar och hals -
Jag har ingenting alls här i världen att vinna
och snart i min grop skola maskarna finna
att jag är ganska mager om bena,
tillika om armar och hals.

En skål, I bröder, som vilse vandra,
en skål för livet som rullar här.
Vi är väl lika så bra som andra
ty andra är inte som dom är.

Ty andra köper sig etiketter
och sätter på sej och tar en ton
som om de vandrat på Juda slätter
i smått profetisk inkarnation.

Och andra skiljer för guld och ängar
och skiljer ända till hundradel,
men skiljetecknet som heter pengar
är alltid interpunkteringsfel.

Och dessa blinda som tror sej stora
de blåser upp sej och drar ihop
med andra blinda sin storhets fora
och står på huvut i samma grop.

Och skiljetecknen de står vid graven
och säjer: här ligger stor mans ben!
Men döden skrattar och bryter staven
snabbt över allt som var lögn och sken.

För svarta, vita och röda, gula
fattiga, rika är samma folk,
och allihopa är vi lika fula
och allihop är vi bara smolk.

Och allihopa är vi skrämda råttor
som girigt knaprar i livsens bod,
och allihopa är vi undermåttor
och ärligt värda en syndaflod.

En skål, I bröder, som vilde vandra
hur säkra vägar ni än beträr.
Er skål, I bröder, som alla klandra
och skål för livet - varthän det bär!

Hav tack, min broder,
jag åt din mat
och glömde min mages ve -
Jag sitter och tänker,
dåsig och lat,
på det som en gång skall ske...

En gång tar det slut på all tid
och all skam
och allt detta här som är mitt -
Då kommer en gammal och klok madam
och lindar min kropp i vitt -

En gång blir det så att jag finns ej mer;
man ska säga om mej : han är död.
Man ska fira mej, långsamt,
två famnar ner
i jorden att glömma min nöd -

En gång - när jag skrattat mitt sista skratt
och svurit min sista ed,
ska jag, långt bortom hunger och
dag och natt,
drunkna i tidlös fred -

Vinden är vresig, kölden sträng:
Var god mot en liten stalledräng!
Ty önskar han något för egen del
är det bara ett Magdeburgerspel.

Det skulle han fingra små visor på
som skulle all socknen med häpnad slå.
Och folk skulle färdas i mil och mer
att höra hans handklaver.

Vresig är vinden, kölden sträng:
Han kröker ihop sig, vår stalledräng.
Dock snart ska han sitta i höghet stor
och knäppa på knappar av pärlemor.

Då blir det att säja vid kvarn och kross:
En märklig man! - En bekant till oss.
Han gick här och frös precis som vi.
- Ett stort geni!

Så kunde det falla ibland ett ord.
Fastän luft är luft och jord är jord
så att troligt är att vår stalledräng
fryser sig stel i kölden sträng.

Fryser sig fast - precis som vi,
och aldrig blir stor och berömd och fri.
Utan bara får gå där - dag efter dag,
som vi, med förgrämda anletsdrag.

B-rr, jag är som en inneboende,
jag hyr ett möblerat rum;
värdinnan är mäkta troende
hon fyller varenda tum
varenda tum i mitt rum
med bilder och tänkespråk,
med fula och tarvliga bilder
och dåliga tänkespråk.

Jag sitter med hängande armar,
jag sitter med ryggen i krum
mens skymningen rullar sitt dunkelljus
som en valsmelodi kring mitt rum...
Jag gäspar - värdes förlåta,
mitt hjärta är sjukt och nervöst,
jag löser en korsordsgåta
som ännu ingen har löst.

Dom pratar om mej i huset
att jag varken ser eller hör,
men vinden hör jag och suset
i almen därutanför,
en fågel ser jag som irrar
långt bortom hank och stör...
jag sitter och stirrar och stirrar
och ingenting kommer mej för.

Jag är som en inneboende
som fryser jämt i sitt rum,
och jag är som en dåligt pressad växt
i ett herbarium.